Skeppsbrottet !
Det här utgör den sista skriften i bloggen norden runt med La Grande Mia. Vid midnatt mellan den 26- 27.2 körde La Grande Mia upp på korallrevet Bird Cay 87 sjömil SW om Jamaica, banken heter Pedro bank.
La Grande Mia klarade grundstötningen men kom inte loss för egen maskin. Tyvärr visade det sig att kustbevakningsstationen som fanns på Middle Cay inte långt därifrån saknade VHF station. Då det inte fanns några seglare eller fartyg i närheten var det bara att ty sig till nödraketer.  Efter någon timme började ljus skymta på revet och i vattnet nära båten snurrade dessutom en båt. När jag upptäckte båten och försökte få dem att skicka över en lina släcktes ljuset och även de två personer som vadat ut till båten försvann. Tidvattnet hade nu vänt och var på väg in och båten gjorde en plötslig ryck vilket gjorde att jag föll från babordskanten mot styrpiedestalen och bröt ett par revben. Nu började båten röra på sig och vi gled mera in på revet, jag hade på grund av skadan ingen kraft att få fram ankaret för att få ut det och stoppa båten. Medan båten drev försökte jag styra ut men rodret var låst mot revkanten det gick inte att styra. Efter ca 200 m stannade den. Jag hade medan jag väntade på hjälp gjort flotten klar och fyllt den med det väsentligaste jag kunde ju inte se att det fanns fast mark 1,5 sjömil till styrbord. Men där såg jag två ljuskäglor och gjorde beslutet att lämna båten. Jag valde  att vada med flotten på släp för det hade kommit in lite vatten i den och det för att undvika att allt skulle bli vått . Väl framme mötte jag 2 sjöbevakare som tog mig över ön till en väntade båt med utombordare och förde mig till basen på Middle Cay. Tyvärr måste vi lämna flotten kvar med de tyngsta tillbehören.
Efter ett kort förhör tog sig befälhavaren med några män tillbaks till revet för att hämta flotten, på grund av revbensskadan stannade jag kvar på huvudön. Det visade sig när de återvände att fiskarna hade både varit i flotten och i båten. Bland annat satelittelefonen och en del andra artiklar som förnödenheter och sjöställ saknades. Följande morgon lovade fiskarna dra loss båten från revet och jag följde med för att se om det skulle vara mödan värt för de hade redan tagit med sig alla förtöjningslinor till huvudön. Beslutet att överge båten var inte svårt, fiskarna hade under natten tömt båten på så gott som allt. Och i stället för att förbereda bogseringen började man söndra och stjäla mera, nu tog man även bort båda ankarna och kättingarna istället för att få ut ett av dem, så att jag med winschens hjälp kunde ha varpat ut båten. Det fanns ingen som kunde få ordning på fiskarna de hade ingen vilja att hjälpa, kustbevakningen saknade också medel för de var beroende av fiskarna och deras båtar.
Basön eller Middle Cay saknade både  hamn, rinnande vatten och elektricitet. Fiskarsamhället lever olagligt där i enkla plåtskjul och man försöker sakta men säkert få ordning på det men p.g.a knappa resurser går det väldigt långsamt. Det finns inga barn på ön men väl barer och prostituerade och under natten kunde jag höra rop på hjälp och följande morgon fick kustbevakningen in en anmälan om våldtäkt.

Hur kunde det hända för jag var medveten om banken, men visste inte att det fanns öar där.
Hela dagen hade jag kämpat med att vindrodret som korrigerade alltid mera mot norr än mot söder om det berodde på golfströmmen eller tidvattnet vet jag inte. Med hjälp av en vindkantring och spinnakern hade jag lyckats ta mig 2,7 sjömil söder om layline, sent på eftermiddagen fick jag napp och drog upp en fin guldmakrill ( Dorado ), medan jag kämpade med den hade vi förlorat dessa 2,7 sjömil och låg på linjen, och medan jag gjorde klart för att rensa och filera fisken ökade vinden från 16 knop till 20 och det var dags att ta ner spinnakern och ersätta den med spirad genua och säkrat storsegel (försedd med preventer gaj ). Antagligen på grund av följande vindkantring och min långsamma reaktion hade vindrodret ändrat kursen mera mot norr och för nära revet för enligt kontroll på telefonen när jag passerade Kingston borde vi ha gått söder om revet. Problemen med elektroniska kort är att man sällan använder tillräckligt stor skala för att kunna se detaljer på dessa små rev och öar. Världskartan på plottern är under inga omständigheter att lita på ty skalan man måste använda sig är så liten att man kan vara 2 sjömil på fel sida om layline utan att det syns.

Graven
Som minne av La Grande Mia en välseglande och stabil båt som tryggt tagit mig från S:T Petersburg runt Kola Halvön, runt Nordkap till Shetland och söderut till denna ogästvänliga ö mitt i Karibiska havet har jag tagit med mig en snäcka ( Camshell ) som skall få stå på hedersplats i mitt kommande hem. Om det blir ny båt och nya äventyr eller om jag blir landkrabba får framtiden utvisa. I familjen finns ännu 3 st segelbåtar så segling kan jag fortsätta med, men Sydamerika och Stilla havet är ännu av intresse. Hur som helst tar La Grande Mias historia slut här och om det blir fortsättning blir det i en ny blogg.
" Att segla är nödvändigt men att se den misär som förekommer väster om Virgin Islands är beklämmande men intressant." Då först förstår man hur bra vi har det.

Puerto Rico 20.2
Den här texten är skriven på väg från Puerto Rico Palma del Mar till Honduras dit det är 1160 sjömil. Det är tänkt att segla sträckan utan mellanlandningar men både Dominikanska republiken och Jamaica ligger nära rutten. Väster om Haiti tar Garmin kortet slut och Honduras Trohiljo kommer att angöras med hjälp av telefonen. Tyvärr verkar det omöjligt att få Garmin delar någonstans, sjökortet beställdes av Budget Marin och skulle levereras tisdagen den 14.2 det kom inte fram, jag hade betalat 125 Dollar i förskott som man ännu inte har återbetalats, och jag har ingen aning om hur jag skall få pengarna tillbaka. Värre är att jag på grund av allt stök förlorade 8 dagar utan att få någonting vettigt uträttat med undantag för att jag hade tid att installera en ny toalett.
Det var en fin segling på 180 sjömil från San Martin till Puerto Rico Marina de Salinas där jag kastade ankar på fredagsmorgonen klockan 3.00. Infarten till marinan var blockerad av så många båtar för ankar utan ankarljus att jag i mörkret inte vågade gå in. Sov till klockan 11 då jag sökte mig in i marinan och väl förtöjd samt inklarerad  i marinan då började äventyret. Jag frågade tjejen om jag skall klarera in hos tullen och hon gav mig numret till tullen och ba mig ringa, vilket jag också gjorde. Fick en man på tråden som sa du har väl inte stigit iland, du måste komma till Ponza Yacht och Fishing club för förtullning, jag kvickt tillbaks till båten och iväg problemet var bara att min inte uppgraderade plotter förde mig till Ponce hamn 30 sjömil tillbaks inte till Ponza, som ligger  i väst. 30 sjömil mot vind och ström det skulle bli mörkt innan jag var framme. Jag hade kollat hamnen redan då jag passerade Puerto Rico på väg mot Salinas och informationen berättade att den var under konstruktion och därför hade jag valt att inte gå dit. Väl i hamnen  inte att förväxla med marinan kallade jag på tullen och hamnkaptenen men ingen svarade, jag tog kontakt med sjöbevakningen som till min stora förvåning var US coastguard som vänligt nog gav mig ett telefonnummer dit jag skulle ringa. Nu gick det ju upp även för mig att jag var illegalt på amerkansk mark. Efter 1 timmes långt telefonförhör med tullchefen där vi båda kunde konstatera att jag saknade både visum och giltig cruising licens, blev jag till slut  uppmanad att uppsöka närmaste marina som var marina Humacao Yacht Club vid Plaza del Mar, jag skulle inte få gå iland före 2 st tulltjänstemän hade besökt och förhört mig.   Allt skedde i mörker  med båten snurrande och drivande i den trånga hamnbassängen. Nu gällde det att hitta marinan med hjälp av det undermåliga Garminkortet som tur råkade chefen för marinan vara på fest i ett av slotten ( lite större egnahemshus ) och såg en segelbåt som sakta sökte sig in mellan stenar och kanaler och kom och lotsade in mig med hjälp av VHF, mobiltelefonljus och golfkartljus väl inne öppnade sig mastodontiska anläggningar i hamnbassängen. Följande dag kom sedan två beväpnade tullare och gav mig tillstånd att hyra bil med vilken jag sedan skulle ta mig 30 km norrut till Fajardo ( uttalas Fahardo ) tullhuset för immigration. Förtullningen kostade 20 Dollar Visa skulle kosta mig 587 Dollar och Cruising License för USA områden 19 Dollar. Jag hade förstås bara Euron och på de två automaterna i hamnen kunde jag av någon anledning inte få ut pengar. Robert hamnarbetaren lånade mig 20 Dollar med vilken vi blev av med tullen. När jag slutligen i hyrbilen kom till Fajardo frågade de mig om jag hade pengar med mig. Jag svarade att datorn är med och om jag får faktura så betalar jag genast och ger dem arkiveringskoden, men det var US treasures som gällde och de kunde inte skriva faktura. Den gamla sympatiska tullmannen ringde sin chef och övertygade honom att vi lättare får ärendet avklarat om man efterskänker kraven, så jag fick vara 3 dagar gratis i Puerto Rico och dessutom äger ja nu en cruising licens värd 19 dollar. Efter att blivit fotograferad och man tagit mina fingeravtryck ( obs På gammalt vis med svarta fingrar ) fick jag ta mig tillbaks till båten.  Jag  ursäktade mig mycket för att jag åsamkat dem så mycket möda och besvär, varpå den äldre av dem konstaterade ingen fara det är bara bra att såna som du finns för annars skulle vi vara utan jobb. Såväl fredagen och lördagen  hade gått åt så inga  båt-tillbehöraffärer hade mera öppet så det var bara att bunkra lite färskvaror för på måndagen tog mitt uppehållstillstånd slut. Det blev inga reservdelar eller seglingsquider här heller.
Marinan var fin servicen och infrastrukturen i området likaså men det kostar också så marinan stod så gott som tom med undantag för en del riktiga lyxjakter. För min lilla båt debiterade man 63 dollar plus skatt/dygn, vatten och el enligt förbrukning. Hamnkaptenen var imponerad när jag tog fram adaptern som gjorde att jag kunde koppla in mig på 110 volt och frågade var man kunde köpa sådana, det visste jag inte för min var från Honda generatorn som jag har med mig i båten. De tycks ha problem med båtar från Europa och man hade ett antal europeiska kontakter och skarvkablar överlopps av vilka jag fick 2 nya i gåva. Ett typiskt fenomen här i området var att alla turister, servicemän etc. åkte Golfkarts ingen tog ett extra steg. Kanske ett bevis på livskvalitet?

 skepparen med röda byxor efter atlanten

 Flickan i Humaco Yacht Club  Puerto Rico nedan klubbhuset