Skeppsbrottet !
Det här utgör den sista skriften i bloggen norden runt med La Grande Mia. Vid midnatt mellan den 26- 27.2 körde La Grande Mia upp på korallrevet Bird Cay 87 sjömil SW om Jamaica, banken heter Pedro bank.
La Grande Mia klarade grundstötningen men kom inte loss för egen maskin. Tyvärr visade det sig att kustbevakningsstationen som fanns på Middle Cay inte långt därifrån saknade VHF station. Då det inte fanns några seglare eller fartyg i närheten var det bara att ty sig till nödraketer.  Efter någon timme började ljus skymta på revet och i vattnet nära båten snurrade dessutom en båt. När jag upptäckte båten och försökte få dem att skicka över en lina släcktes ljuset och även de två personer som vadat ut till båten försvann. Tidvattnet hade nu vänt och var på väg in och båten gjorde en plötslig ryck vilket gjorde att jag föll från babordskanten mot styrpiedestalen och bröt ett par revben. Nu började båten röra på sig och vi gled mera in på revet, jag hade på grund av skadan ingen kraft att få fram ankaret för att få ut det och stoppa båten. Medan båten drev försökte jag styra ut men rodret var låst mot revkanten det gick inte att styra. Efter ca 200 m stannade den. Jag hade medan jag väntade på hjälp gjort flotten klar och fyllt den med det väsentligaste jag kunde ju inte se att det fanns fast mark 1,5 sjömil till styrbord. Men där såg jag två ljuskäglor och gjorde beslutet att lämna båten. Jag valde  att vada med flotten på släp för det hade kommit in lite vatten i den och det för att undvika att allt skulle bli vått . Väl framme mötte jag 2 sjöbevakare som tog mig över ön till en väntade båt med utombordare och förde mig till basen på Middle Cay. Tyvärr måste vi lämna flotten kvar med de tyngsta tillbehören.
Efter ett kort förhör tog sig befälhavaren med några män tillbaks till revet för att hämta flotten, på grund av revbensskadan stannade jag kvar på huvudön. Det visade sig när de återvände att fiskarna hade både varit i flotten och i båten. Bland annat satelittelefonen och en del andra artiklar som förnödenheter och sjöställ saknades. Följande morgon lovade fiskarna dra loss båten från revet och jag följde med för att se om det skulle vara mödan värt för de hade redan tagit med sig alla förtöjningslinor till huvudön. Beslutet att överge båten var inte svårt, fiskarna hade under natten tömt båten på så gott som allt. Och i stället för att förbereda bogseringen började man söndra och stjäla mera, nu tog man även bort båda ankarna och kättingarna istället för att få ut ett av dem, så att jag med winschens hjälp kunde ha varpat ut båten. Det fanns ingen som kunde få ordning på fiskarna de hade ingen vilja att hjälpa, kustbevakningen saknade också medel för de var beroende av fiskarna och deras båtar.
Basön eller Middle Cay saknade både  hamn, rinnande vatten och elektricitet. Fiskarsamhället lever olagligt där i enkla plåtskjul och man försöker sakta men säkert få ordning på det men p.g.a knappa resurser går det väldigt långsamt. Det finns inga barn på ön men väl barer och prostituerade och under natten kunde jag höra rop på hjälp och följande morgon fick kustbevakningen in en anmälan om våldtäkt.

Hur kunde det hända för jag var medveten om banken, men visste inte att det fanns öar där.
Hela dagen hade jag kämpat med att vindrodret som korrigerade alltid mera mot norr än mot söder om det berodde på golfströmmen eller tidvattnet vet jag inte. Med hjälp av en vindkantring och spinnakern hade jag lyckats ta mig 2,7 sjömil söder om layline, sent på eftermiddagen fick jag napp och drog upp en fin guldmakrill ( Dorado ), medan jag kämpade med den hade vi förlorat dessa 2,7 sjömil och låg på linjen, och medan jag gjorde klart för att rensa och filera fisken ökade vinden från 16 knop till 20 och det var dags att ta ner spinnakern och ersätta den med spirad genua och säkrat storsegel (försedd med preventer gaj ). Antagligen på grund av följande vindkantring och min långsamma reaktion hade vindrodret ändrat kursen mera mot norr och för nära revet för enligt kontroll på telefonen när jag passerade Kingston borde vi ha gått söder om revet. Problemen med elektroniska kort är att man sällan använder tillräckligt stor skala för att kunna se detaljer på dessa små rev och öar. Världskartan på plottern är under inga omständigheter att lita på ty skalan man måste använda sig är så liten att man kan vara 2 sjömil på fel sida om layline utan att det syns.

Graven
Som minne av La Grande Mia en välseglande och stabil båt som tryggt tagit mig från S:T Petersburg runt Kola Halvön, runt Nordkap till Shetland och söderut till denna ogästvänliga ö mitt i Karibiska havet har jag tagit med mig en snäcka ( Camshell ) som skall få stå på hedersplats i mitt kommande hem. Om det blir ny båt och nya äventyr eller om jag blir landkrabba får framtiden utvisa. I familjen finns ännu 3 st segelbåtar så segling kan jag fortsätta med, men Sydamerika och Stilla havet är ännu av intresse. Hur som helst tar La Grande Mias historia slut här och om det blir fortsättning blir det i en ny blogg.
" Att segla är nödvändigt men att se den misär som förekommer väster om Virgin Islands är beklämmande men intressant." Då först förstår man hur bra vi har det.

Puerto Rico 20.2
Den här texten är skriven på väg från Puerto Rico Palma del Mar till Honduras dit det är 1160 sjömil. Det är tänkt att segla sträckan utan mellanlandningar men både Dominikanska republiken och Jamaica ligger nära rutten. Väster om Haiti tar Garmin kortet slut och Honduras Trohiljo kommer att angöras med hjälp av telefonen. Tyvärr verkar det omöjligt att få Garmin delar någonstans, sjökortet beställdes av Budget Marin och skulle levereras tisdagen den 14.2 det kom inte fram, jag hade betalat 125 Dollar i förskott som man ännu inte har återbetalats, och jag har ingen aning om hur jag skall få pengarna tillbaka. Värre är att jag på grund av allt stök förlorade 8 dagar utan att få någonting vettigt uträttat med undantag för att jag hade tid att installera en ny toalett.
Det var en fin segling på 180 sjömil från San Martin till Puerto Rico Marina de Salinas där jag kastade ankar på fredagsmorgonen klockan 3.00. Infarten till marinan var blockerad av så många båtar för ankar utan ankarljus att jag i mörkret inte vågade gå in. Sov till klockan 11 då jag sökte mig in i marinan och väl förtöjd samt inklarerad  i marinan då började äventyret. Jag frågade tjejen om jag skall klarera in hos tullen och hon gav mig numret till tullen och ba mig ringa, vilket jag också gjorde. Fick en man på tråden som sa du har väl inte stigit iland, du måste komma till Ponza Yacht och Fishing club för förtullning, jag kvickt tillbaks till båten och iväg problemet var bara att min inte uppgraderade plotter förde mig till Ponce hamn 30 sjömil tillbaks inte till Ponza, som ligger  i väst. 30 sjömil mot vind och ström det skulle bli mörkt innan jag var framme. Jag hade kollat hamnen redan då jag passerade Puerto Rico på väg mot Salinas och informationen berättade att den var under konstruktion och därför hade jag valt att inte gå dit. Väl i hamnen  inte att förväxla med marinan kallade jag på tullen och hamnkaptenen men ingen svarade, jag tog kontakt med sjöbevakningen som till min stora förvåning var US coastguard som vänligt nog gav mig ett telefonnummer dit jag skulle ringa. Nu gick det ju upp även för mig att jag var illegalt på amerkansk mark. Efter 1 timmes långt telefonförhör med tullchefen där vi båda kunde konstatera att jag saknade både visum och giltig cruising licens, blev jag till slut  uppmanad att uppsöka närmaste marina som var marina Humacao Yacht Club vid Plaza del Mar, jag skulle inte få gå iland före 2 st tulltjänstemän hade besökt och förhört mig.   Allt skedde i mörker  med båten snurrande och drivande i den trånga hamnbassängen. Nu gällde det att hitta marinan med hjälp av det undermåliga Garminkortet som tur råkade chefen för marinan vara på fest i ett av slotten ( lite större egnahemshus ) och såg en segelbåt som sakta sökte sig in mellan stenar och kanaler och kom och lotsade in mig med hjälp av VHF, mobiltelefonljus och golfkartljus väl inne öppnade sig mastodontiska anläggningar i hamnbassängen. Följande dag kom sedan två beväpnade tullare och gav mig tillstånd att hyra bil med vilken jag sedan skulle ta mig 30 km norrut till Fajardo ( uttalas Fahardo ) tullhuset för immigration. Förtullningen kostade 20 Dollar Visa skulle kosta mig 587 Dollar och Cruising License för USA områden 19 Dollar. Jag hade förstås bara Euron och på de två automaterna i hamnen kunde jag av någon anledning inte få ut pengar. Robert hamnarbetaren lånade mig 20 Dollar med vilken vi blev av med tullen. När jag slutligen i hyrbilen kom till Fajardo frågade de mig om jag hade pengar med mig. Jag svarade att datorn är med och om jag får faktura så betalar jag genast och ger dem arkiveringskoden, men det var US treasures som gällde och de kunde inte skriva faktura. Den gamla sympatiska tullmannen ringde sin chef och övertygade honom att vi lättare får ärendet avklarat om man efterskänker kraven, så jag fick vara 3 dagar gratis i Puerto Rico och dessutom äger ja nu en cruising licens värd 19 dollar. Efter att blivit fotograferad och man tagit mina fingeravtryck ( obs På gammalt vis med svarta fingrar ) fick jag ta mig tillbaks till båten.  Jag  ursäktade mig mycket för att jag åsamkat dem så mycket möda och besvär, varpå den äldre av dem konstaterade ingen fara det är bara bra att såna som du finns för annars skulle vi vara utan jobb. Såväl fredagen och lördagen  hade gått åt så inga  båt-tillbehöraffärer hade mera öppet så det var bara att bunkra lite färskvaror för på måndagen tog mitt uppehållstillstånd slut. Det blev inga reservdelar eller seglingsquider här heller.
Marinan var fin servicen och infrastrukturen i området likaså men det kostar också så marinan stod så gott som tom med undantag för en del riktiga lyxjakter. För min lilla båt debiterade man 63 dollar plus skatt/dygn, vatten och el enligt förbrukning. Hamnkaptenen var imponerad när jag tog fram adaptern som gjorde att jag kunde koppla in mig på 110 volt och frågade var man kunde köpa sådana, det visste jag inte för min var från Honda generatorn som jag har med mig i båten. De tycks ha problem med båtar från Europa och man hade ett antal europeiska kontakter och skarvkablar överlopps av vilka jag fick 2 nya i gåva. Ett typiskt fenomen här i området var att alla turister, servicemän etc. åkte Golfkarts ingen tog ett extra steg. Kanske ett bevis på livskvalitet?

 skepparen med röda byxor efter atlanten

 Flickan i Humaco Yacht Club  Puerto Rico nedan klubbhuset

San Martin 13.2
Det är vacker kväll här i marinan där jag sitter och skriver. Electronik experten Andrew kom förstås 2 timmar senare än lovats tog styrenheten med sig och lovade återkomma på eftermiddagen, dock har inget hörts ännu. Själv har jag jobbat med att byta ut den gamla toaletten mot en ny Lavac, trodde att det var bara att montera dit den och att jag hade allt jag behövde o.s.v. Så lätt var det inte och till mitt ve och fasa märkte jag att trestegsventilen som inhandlats för 6 månader sedan i S:Ta Cruz inte har fungerat, omväxlaren har fastnat i mitten så nu kan det hända att septiktanken är full, men här finns inga möjligheter att tömma den, dessutom noterade jag ordentligt med avlagringar i den dyra luktfria slangen som köptes samtidigt. I dag har jag inhandlat nya slangar och diverse tillbehör för 135 dollar och kunde konstatera att gammal 38 mm slang går bra att trä på kopplingarna men den nya 38 mm:s slangen måste värmas och träs på med våld vilket är både tidsödande och frustrerande. Men nu är den biten avklarad. I morgon borde jag få det nya kortet för västra Caribien och jag hoppas Andrew hör av sig beträffande styrenheten, för jag har beslutat starta senast den 15.2 med eller utan autopilot.
San Martin är trevligt men här är väldigt dyrt även marinan. Här finns fina och exklusiva klädbutiker med fransk design som specialitet. Jag hittade en Nautica butik där jag på Henrik Halonens inrådan köpte både röda shorts och röda Lewis Chinos som bevis för att man korsat atlanten. Nautica torde vara ett varumärke som ägdes av min arbetsgivare i Taiwan, men numera är det fransmännen som äger det. Vi har också haft ett otroligt månsken ( Eclips ) något som bara återkommer vart 5 år. Ett annat intressant fenomen är att då man i Norge orienterar enligt fjälltopparna och bergen så orienterar man här enligt vikarna. Vi har t.ex Simpson Bay , Simpson Bay Lagoon, Cole Bay, Mullet Bay och Mullet pond, Great Bay och Great Bay Salt pond o.s.v. Det verkar som den franska sidan är fattigare och infrastrukturen sämre än på den holländska sidan. Det finns dock inga som helst gränsövergångar utan alla rör sig fritt mellan länderna. Det går inte riktigt som på Strömsö i den här delen av världen Budget Marine har inte det utlovade sjökortet, Andrew elektronikspecialisten har försvunnit med styrenheten så det blir intressant och se om jag kommer iväg under dagen.

San Martin 7.2 2017
Sitter och skriver på restaurang Le Spinnaker i Marina Port La Royale samtidigt som jag avnjuter min efterrätt Creme brule´ med den äldsta och bästa rom restaurangen kunde erbjuda cigarren får vänta tills jag är på Honduras eller Cuba, det passar idag då ju man fick meddelande att man blivit farfar, morfar är jag redan sen tidigare för 3 st fina flickebarn, så vi kallar det här den lyckliga tisdagen 7.2 och som mer än väl kompenserar måndagen den 6.2 som inte var min dag när jag efter 177 seglade sjömil anlände till San Martin från Guadelope.
Egentligen började bekymren redan under seglingen från Martinique till Guadelope då autopiloten slutade fungera och båten började ta in vatten mera än förut. Jag hade tänkt segla direkt från Guadelope till Costarica om jag hade fått sjökort till Jamaica, Honduras och  Cuba och autopiloten fixad i Guadelope men man hade endast de kort jag redan hade och Garmin kablar fanns inte på hyllan så man hänvisade mig till San Martin där Garmins dealer för Karibien skall finnas. Den första överraskningen kom redan i början av färden när man på hamnkontoret meddelade mig att kanalen som minskar sträckan med 25 nm stängdes för 4 år sedan så det var bara att välja att segla öster om i lovart eller väster om i lä. Jag tror med faktiskt jag valde fel när jag gick österom och fick kryssa de första 25 sjömilen det var 152 sjömil kvar när jag rundade NÖ udden på Guadelope klockan 18 på kvällen, jag hade startat redan klockan halv tio på morgonen. Till mitt försvar om vägval kan jag bara konstatera att nu gick det undan och dessa kvarvarande 152 sjömil avverkades på 21,5 timme och klockan 15 på den svarta måndagen angjorde jag södra San Martin. Det var tur att det var på natten som största delen av sträckan seglades för när dagen grydde och jag såg sjögången blev jag faktisk lite rädd och det blev bara värre när jag passerade ön Cristobal där jag var säker på att bli poopad, men varje gång det var nära räckte akterns bärighet till och båten lyfte över vågen. Jag mötte en 37 m lång och 7 m bred yacht som försökte kryssa mot sjön och det såg inte vidare trevligt ut. Någonstans när jag revade i en värre squall gick översta lattan förlorad. Men vi kom helskodda fram och nu skulle förstås seglen bärgas i den friska vinden 27 knop och utan autopilot. Sjögången ordnade till det så att dirklinan fastnade bakom översta spridaren så bommen låg för högt för mig att beslå storseglet men efter 1 timmes kamp  och svärande hade jag i alla fall storseglet någorlunda hoprullad på bommen. Nu skulle jag genom bron in i Simpson Bay men fick inget svar av brovakten trots otaliga anrop. Frågade killarna på en Swan 45 om de visste hur det skulle gå till och svaret var att bron öppnar kl.17.00  2 timmars väntan trött och eländig  så jag beslöt att ta en boj och reda upp det där med dirken och beslå storseglet på nytt. Länge han jag inte ligga vid bojen före det kom en katamaran och skrek att va fan gör du vid vår boj så det var bara att ge sig iväg och vänta 1 timme på drift med Yanmar spinnande. Det värsta var ju förstås att bojen inte var deras utan de var allmänna bojar som fick användas av den som tog den först. Klockan 17.10 kom vi igenom och jag som ledande båt som hade anropat först, men det som jag inte räknat med  var att snart skulle gränsbron mellan Holland och Frankrike passeras och där fick jag vänat 1 timme till i regnskurar och vindbyar och det var ju inga stora utrymmen att hålla båten på stället med. Nu var jag inne i Lagunen med ett djup knappt över 2 m och kunde konstatera att ekolodet inte startar och det gällde att hitta infarten till kanalen som leder in till nästa bro eller till Marina Port Le Royal. Bland alla ankrade båtar hittade jag till sist bojarna till kanalen  men jag kom lite för mycket från höger och i halvdunklet körde jag in i leran, tänkte först låta båten stå fast och gå och lägga mig vilket inte skulle ha varit så dumt men fick i alla fall båten runt men den vägrade gå framåt trots fulla varv. Beslöt som sista utväg hissa seglen för att få lite krängning vilket också lyckade och med seglens och motorns hjälp kom vi loss. Nu var det redan mörkt så jag beslöt att ankra i stället  för att söka mig in till marina med den suspekta infarten. 3 gånger ankrade jag och först den fjärde gången när jag bytte till den hemlagade Danforten fick jag ankaret att ta, nu var det bara att beslå storseglet på nytt laga lite käk och lägga sig att sova. Jag sov 12 timmar i ett sträck men hörde dock meddelandet som kom på telefonen men orkade inte upp för att se varifrån det kom det fick vänta till påföljande morgon alltså idag då den goda nyheten om sonsonen kom. Dagens morgon gick åt att tömma båten från vatten och till min förvåning var vattnet varmt och det var samma lukt som den dy jag körde in i så antingen hade jag hål i skrovet eller så läckte motorns kylvatten in i båten och lyckligtvis hittade jag ett hål stort som ett knappnåls huvud i röret som ansluter till motorn, fick det temporärt reparerat med aluminium tejp och genom att dra upp avloppsslangen 10 mm över hålet, men hur länge det håller är frågan. Hålet har sipprat i många år och förstört ett motorfäste och nu är också det nya fästet plus bränslepumpen anfrätt av rost, detta borde man ha förstått för länge sen. I morgon skall en del specialister konsulteras både när det gäller elektronik och maskin.
Det är fint, hemtrevligt och dyrt här i Port Le Royal men efter god mat och 2 bägare 18 årig rom är kostnaderna och motgångarna bortglömda och äventyret fortsätter mot nya mål.

 Obs kokospalmen framför fören baren lite till vänster

 Skepparen och flickan som tog bilden

Martinique - Guadelope 30 - 31.1 130 sjömil
Jag hade tänkt bege mig iväg på söndagen men väderprognosen lovade friska vindar, dessutom behövde Jan hjälp för han hade ingen fungerande telefon och alla hans bankkort var spärrade. Intressant var ju också det att på lördagskvällen träffade jag paret Salla och Colin från Frankrike. Salla är ju finsk skådespelare som bor i Lyon, Colin pojkvännen är musiker men arbetar för någon hjälporganisation i Bhurkina Faso. Salla hade uppträtt här på Martinique, men nu saknade de någonstans att övernatta så jag bjöd dem att stanna ombord på La Grande Mia. Colin hade seglat någon gång och nu hörde de sig för om någon skulle vara villig att ta dem ut på en dagstur. Jag gjorde klart för  dem min åsikt att det skulle vara rätt svårt att hitta någon båtägare som endast skulle ge sig ut på en dagsetapp, men  om de vill segla kan de följa med mig till Guadelope, start på måndagen så snart Jan fått sina bankärenden uträttade med min telefon, beräknad tidåtgång 20 - 24 timmar och de kan ta passagerarbåten tillbaka till Martinique. Salla var något tveksam men lovade för Colins skull överväga erbjudandet.På söndag kväll när vi tillsammans åkte på dans till S:T Anne hade de beslutat att följa med. Vi kom slutligen iväg 10.30 efter lite strul med utcheckningen. Jag valde att gå väster om Martinique och Dominica för att få lite sjölä men istället får man lite växlande vindar och kanske lite mera squalls.
Paret var eld och lågor beträffande segling och äventyr, jag tror att jag fått eviga vänner av paret, och nu väntar jag bara på inbjudan till bröllop. Mellan Martinique och Dominica kämpade Salla mot sjösjukan genom att styra och sjunga. Hon var som född till rorsman inget rattande hit och dit utan ett stadigt grepp om ratten och små rörelser och det gick undan. Colin skötte om förplägningen och visste allt om alla fina kryddor som han dessutom hade med sig från Afrika.  Det har aldrig doftat så gott i byssan som på den här resan. Vi hade en del squalls redan tidigar me när vi passerade norra Dominica fick vi en så plötsligt att skothornet på genuan brast innan jag hann minska segel, men det var bara början när vi hade mindre en 10 sjömil kvar till Guadelope kom följande, vi hade tidigare tagit in ett rev på storen och körde med kryssfocken men på 5 min hade sjön stigit och vinden var uppe i 40 knop då gick första revets block i tusen bitar, det var bara att ta in ett rev till samt några varv på focken och 20 minuter senare fick man slå upp allt igen, dessutom fick vi vatten in i förpiken så att madrasserna och sängkläderna blev våta.
Någon timme innan eländet med squallet drog jag upp min första fisk en fisk mellan makrill och tonfisk inga fjäll vacker blå skiftande färg och när jag försökte ta bort kroken vibrerade fisken något otroligt. Colin tillrädde den när vi kommit i hamn och vi avnjöt en ypperlig fiskmåltid. Tyvärr går det bara en båt/dag till Martinique och det klockan 08.00 på morgonen så tyvärr måste mina nya vänner åka iväg tidigt på onsdagen och vi fick ingen tid att tillsammans utforska Guadelope. Det har varit så bekvämt för skepparen att ha en fransktalande besättning i dessa vatten.

 Född till rorsman nedan Salla och Colin

 Fångsten och skepparen nedan smygpassageraren

Martinique 21 -25.1
Det har nästan gått en vecka sedan överfarten. Frank har gett sig av på egna vägar och skepparen har tagit det lugnt och återtagit en del av sömn underskottet som uppstod under resan. Målet har varit att ägna åtminstone 3 timmar om dagen åt att underhålla båten. På söndagen blev det dock dans hela eftermiddagen till klockan 19. Det är levande musik nästan varje kväll på någon av restaurangerna men turisterna dansar inte, dansen jag var med på var för lokalbefolkningen och hölls i " saluhallen" på vardagarna säljer man frukt,grönsaker etc. där. Dansstilen är något speciell men det gjorde inget och jag råkade hitta en danspartner som var villig att lära mig och samba rytmerna gick av gammal vana.
Ännu har man inte riktigt fattat hur vackert här är det är en massa blommor som blommar nu för fullt, Martinique kallas också för blommön. Rom produktionen har jag ännu inte hunnit ta del av men hinner säkert ännu. La Vidas besättning har hört av sig de seglade till Fort De France dit de anlände den 23.1 nu är de på väg hit så vi får se vad vi hittar på tillsammans. Idag träffade jag också paret Hartman som kör charter med en HR 46:a. Hemma i Finland har de en Jon 33.  Författaren och seglaren Harri Winter från Åbo besökte också båten. Tyvärr hade han ingen av sina böcker med sig och de har ännu inte översatts till svenska. Man hittar hans produktion på nätet och de flesta böckerna handlar om Karibien. Hans son har bott här i 3 år och specialiserat sig på att reparera och underhålla båtar. Det pågår alltid något här omkring och ganska ofta får de ha dykare på plats för att ta loss repen runt propellrarna på charterbåtarna, bytena av besättningar sker oftast i slutet av veckan. Det verkar inte helt lätt att backa in en 45 fots katamaran till pontonen för en hel del av elstolparna är omkullkörda och lagade med extra stöd. La Vidas skeppare blev bestulen på plånbok och telefon och på grund av veckoslutet får han ingenting ordnat så det ser ut att vi skiljes åt här. Jag har beslutat segla till Guadelope på måndagen och tills nu har jag inte hittat någon besättning inte för att jag aktivt skulle ha sökt heller.

 solfjäderpalmen och kokosnötter nu är man i tropikerna. Videon med steeldrums kunde inte kopieras

Mindelo - Martinique 3.7 - 20.1 2094 sjömil.
Besättning:
Kapitanen själv och den 23 åriga ynglingen Frank från Toulouse i Frankrike.
Förväntningar: Svenskens svar på frågan hurudan var överfarten: " Tråkigt som fan det var bara att dra upp spinnakern och sedan bara åka. Undrar om han överhuvudtaget gjort den. Vår erfarenhet är i alla fall den motsatta. Atlanten och passadvindarna bjöd på en hel del överraskningar bl.a helt oregelbunden sjögång, ständig variation i vindriktningen, spinnakern runt förstaget minst 5 gånger, bleke 2,5 dygn, en dag rikligt med regn passade på att tvätta oss i skurarna, squalls med avsevärt ökad vindstyrka på några minuter 10,5 knop med spinnaker i en av dessa, blixt och dunder.
Fakta: Dyningen från norr, vinden, tidvatten pulserna och den norrgående golfströmmen gör vattnet upprört. Tillsammans förorsakar de helt oväntade rörelser ombord på båten och då man minst anar det flyger saker eller man själv omkring som en projektil. Frank kommenterade här nyss i 14 dygn har vi fått kämpat så in i nordan att få båten att hålla västlig kurs men nu de sista 3 dygnen går den av sig själv och man får den inte att avvika fast man så skulle villa och faktum kvarstår att vi nu har haft vädret vi drömt om.
Båt och utrustning: Båten har uppfört sig väl i sjögången, inga överbrytande sjöar och någon risk för "poopning " har kunnat konstateras. När det gäller säkerheten har vi till natten  haft tvång att använda säle samt tagit ner spinnakern och ersatt den med spirad genua. Slitaget på storseglet har varit stort och vi har fått sy in några lappar under gång. Det gamla spinnakerfallet är nu så slitet att det måste bytas ut likaså ett av skoten. Elektroniken lider av dålig kvalitet på kablaget d.v.s. moderna kablar tål inte solljus, värmeförändring och saltvatten så vi har haft en del problem med både gamla GPS;n och den nyare plottern, problemen uppstår vid genomföringarna till antennerna.
Fiske: Jag hade ju redan på La Gomera skaffat mig ett ordentligt kastspö med kraftig rulle för eventuellt högsjöfiske men linan brast redan på väg till El Hiero. Vi rullade in en ny kraftigare lina på väg ut från Kap Verde och la ut linan följande dag med draget jag fått av Jani. Efter ett tag på min frivakt kom Frank in och sa jag tror vi har fisk på kroken. Jag började väva in men efter ett tag lossade rullen från fästet och jag hade rullen i ena handen och spöt i den andra men trots problemen och båtens fart på 6 knop fick jag fisken en vacker Dorada indragen till lovartssidan, läsidan upptagen av pendeln till vindrodret. Frank stod klar med håven och visst fick vi in fisken i håven men när Frank lyfte håven gav skaftet vika ( hopfällbar håv ) och fisken tillbaks i havet men fortfarande på kroken och medan Frank fumlade med håven försökte jag lyfta den i linan med den påföljd att talurit fästena på ståltafsen slirade och fisken gav sig iväg med draget. Utan fisk blev vi inte för följande natt regnade det in  3 st flygfiskar av vilken en snuddade vid mitt huvud när den landade i sittbrunnen, först trodde jag det var vindgivaren från masten som blåst ner i mörkret. Vi har haft lina ute och förlorade ett drag till för när jag tog in linan till natten var det bara linan kvar.
Förluster: Tre fat, en mugg och ett par glasögon har gått i spillror vid diverse överhalningar. Det har gått hål på totalt 10 st ölburkar i kölsvinet. En halv stock övermogna bananer och en papaja har vi kastat överbord. Alltså inget att tala om.
Frank: Det var en mycket intressant upplevelse att ha en yngling som Frank med sig. Frank meddelade från början att han inte hade mycket kunskap om segling och dessutom var han rädd för att bli sjösjuk, men det visade sig att han växte med uppgifterna. Det visade sig att han var en ypperlig kock och kunde trolla fram välsmakande rätter av de ingredienser som fans ombord. Jag tror att han medvetet kompenserade sin bristande seglingskunskap genom att ta hand om disken och matlagningen. Till hans fördel får man säga att han lärde sig snabbt. Frank kommer från trasiga familjeförhållanden och har en kanske lite speciell livsåskådning. Han har slutat skolan tidigt och till utbildningen är han simlärare, yrket han inte gillar. Samtliga morgnar efter frukost hade vi allvarliga diskussioner om framtid, politik etc. Han hade gett sig av ut i världen i ett tidigt skede genom att lifta och cykla, och att resa och vandra verkade vara hans ambition eller flykt från vardagen. Han tror inte mycket på skola och studier, för både hans syster och vänner hade studerat och nu är de arbetslösa eller gör ströjobb. Han hade svårt att acceptera modern arbetsledning sådan som den ter sig i moderna hypermarketar som Carrefour och Dechatlon. Han är under inga omständigheter dum men har svårt att hitta annat innehåll i livet än att resa. Småskalighet och landsbygd står honom närmast och han jobbar inom lantbruket på en vingård och åt en biodlare. Att bilda familj och göra barn är inget han tillsvidare ser fram emot, han tror fortfarande på påståendet att vi har en befolkningsexplosion på gång. Det ser ut som om han har fått tillräckligt av båtlivet och kommer att embarkera inom kort.
Vänner: Det var meningen att vi skulle segla tillsammans med La Vida över atlanten men de försvann efter bara 6 timmars segling. De låg 1 sjömil efter och jag hade kontakt med dem på VHF:n vid midnatt. Ca 1 timme senare försvann de från skärmen och jag ropade efter dem på radion men fick inget svar. Jag antar att de fått problem och återvände till Mindelo men ännu har jag inte hört något från dem. Den norska båten Kiwi med fiskeri-ingenjören Sanja Forsstrom som skeppare har heller inte hört av sig fastän de startade några dagar tidigare.

 Frank lagar mat nedan flygfiskarna som dimber i båten

 inför natten mot Martinique

Nyåret 2017
Båtar kommer och båtar avgår det är en ständig ruljans här i marinan. Samtidigt är det en febril aktivitet här i närheten där man bygger scener soundcheckar etc. det staden Mindelo förbereder sig att ta emot det nya året. På La Grande Mia har man förberett överfarten i minsta detalj så att man kan ta det lugnt på nyårsaftonen. Elektronikproblemet med plottern är löst, dieseltankarna är fulla sammanlagt har vi nu 160 l diesel ombord, vi ligger något djupare än vanligt men hela vattenlinjen ligger fortfarande över havsytan. Bästa julklappen jag fick kom från operatören DNA som på julaftonen stängde av min telefon för att en för mig ovetande övregräns på 300 € hade uppnåtts. Detta var förstås på grund av den ivriga kommunikationen med DHL som gränsen hade nåtts när vi låg i San Miguel och väntade på startmotorn. Jag förstår dock inte operatörens agerande, de har ju koll på användningen av telefonkostnaderna varje dag så varför kan de inte fakturera lite av påföljande månads kostnader i fakturan för föregående månad om det ser ut som om man närmar sig kreditgränsen, de beviljar ju i princip 2 månaders kredit. Telefonen användes mycket i November. Fakturan för December betalades på dagen och låg endast på 89 €. Hellre skulle man  kunna skicka en extra faktura med kort betalningstid än att stänga telefonen tycker jag. Nå nu blir det ju inte av att använda den på mer än 2 veckor.
Den 27 fungerade den igen då jag höjde övre gränsen till 400 € men nu har jag beslutat att bara använda mig av free Wi-Fi och whats up så mycket som möjligt, det är dessutom billigare att använda satelit telefonen härifrån än mobilen. Men nu till nyårsfirandet. Vi var alla bjudna på middag till familjen som vi träffade på nyårsaftonen men till ett betydligt mera anspråkslöst ställe. Jag och jani hade ställt upp med 2000 Escudo var ca. 40 € för ingredienser. Ari mannen med rastafa håret är kock på en fiskebåt men nu på ledigt  trollade ihop en superp middag med vin griskött, kyckling öl och vin samt flamberade bananer och chokladkaka till efterrätt. Efter måltiden promenerade vi till centrum för att se på fyrverkeriet och för att lyssna på konsert där även Reggae kungen Antony Bean från Jamaica uppträdde. Det intressanta med promenaden och ny erfarenhet för mig var att det vällde in människor från all de många sidogatorna och gatan till centrum fylldes så småningom med så mycket gående människor att bilarna fick svårigheter att ta sig fram. Vi festade till klockan 5 på morgonen. En annorlunda, intressant och lyckad nyårsfest. Kan det möjligen vara så att man tillsammans med de här ungdomarna håller på att bli ung på nytt.