San Martin 13.2
Det är vacker kväll här i marinan där jag sitter och skriver. Electronik experten Andrew kom förstås 2 timmar senare än lovats tog styrenheten med sig och lovade återkomma på eftermiddagen, dock har inget hörts ännu. Själv har jag jobbat med att byta ut den gamla toaletten mot en ny Lavac, trodde att det var bara att montera dit den och att jag hade allt jag behövde o.s.v. Så lätt var det inte och till mitt ve och fasa märkte jag att trestegsventilen som inhandlats för 6 månader sedan i S:Ta Cruz inte har fungerat, omväxlaren har fastnat i mitten så nu kan det hända att septiktanken är full, men här finns inga möjligheter att tömma den, dessutom noterade jag ordentligt med avlagringar i den dyra luktfria slangen som köptes samtidigt. I dag har jag inhandlat nya slangar och diverse tillbehör för 135 dollar och kunde konstatera att gammal 38 mm slang går bra att trä på kopplingarna men den nya 38 mm:s slangen måste värmas och träs på med våld vilket är både tidsödande och frustrerande. Men nu är den biten avklarad. I morgon borde jag få det nya kortet för västra Caribien och jag hoppas Andrew hör av sig beträffande styrenheten, för jag har beslutat starta senast den 15.2 med eller utan autopilot.
San Martin är trevligt men här är väldigt dyrt även marinan. Här finns fina och exklusiva klädbutiker med fransk design som specialitet. Jag hittade en Nautica butik där jag på Henrik Halonens inrådan köpte både röda shorts och röda Lewis Chinos som bevis för att man korsat atlanten. Nautica torde vara ett varumärke som ägdes av min arbetsgivare i Taiwan, men numera är det fransmännen som äger det. Vi har också haft ett otroligt månsken ( Eclips ) något som bara återkommer vart 5 år. Ett annat intressant fenomen är att då man i Norge orienterar enligt fjälltopparna och bergen så orienterar man här enligt vikarna. Vi har t.ex Simpson Bay , Simpson Bay Lagoon, Cole Bay, Mullet Bay och Mullet pond, Great Bay och Great Bay Salt pond o.s.v. Det verkar som den franska sidan är fattigare och infrastrukturen sämre än på den holländska sidan. Det finns dock inga som helst gränsövergångar utan alla rör sig fritt mellan länderna. Det går inte riktigt som på Strömsö i den här delen av världen Budget Marine har inte det utlovade sjökortet, Andrew elektronikspecialisten har försvunnit med styrenheten så det blir intressant och se om jag kommer iväg under dagen.

San Martin 7.2 2017
Sitter och skriver på restaurang Le Spinnaker i Marina Port La Royale samtidigt som jag avnjuter min efterrätt Creme brule´ med den äldsta och bästa rom restaurangen kunde erbjuda cigarren får vänta tills jag är på Honduras eller Cuba, det passar idag då ju man fick meddelande att man blivit farfar, morfar är jag redan sen tidigare för 3 st fina flickebarn, så vi kallar det här den lyckliga tisdagen 7.2 och som mer än väl kompenserar måndagen den 6.2 som inte var min dag när jag efter 177 seglade sjömil anlände till San Martin från Guadelope.
Egentligen började bekymren redan under seglingen från Martinique till Guadelope då autopiloten slutade fungera och båten började ta in vatten mera än förut. Jag hade tänkt segla direkt från Guadelope till Costarica om jag hade fått sjökort till Jamaica, Honduras och  Cuba och autopiloten fixad i Guadelope men man hade endast de kort jag redan hade och Garmin kablar fanns inte på hyllan så man hänvisade mig till San Martin där Garmins dealer för Karibien skall finnas. Den första överraskningen kom redan i början av färden när man på hamnkontoret meddelade mig att kanalen som minskar sträckan med 25 nm stängdes för 4 år sedan så det var bara att välja att segla öster om i lovart eller väster om i lä. Jag tror med faktiskt jag valde fel när jag gick österom och fick kryssa de första 25 sjömilen det var 152 sjömil kvar när jag rundade NÖ udden på Guadelope klockan 18 på kvällen, jag hade startat redan klockan halv tio på morgonen. Till mitt försvar om vägval kan jag bara konstatera att nu gick det undan och dessa kvarvarande 152 sjömil avverkades på 21,5 timme och klockan 15 på den svarta måndagen angjorde jag södra San Martin. Det var tur att det var på natten som största delen av sträckan seglades för när dagen grydde och jag såg sjögången blev jag faktisk lite rädd och det blev bara värre när jag passerade ön Cristobal där jag var säker på att bli poopad, men varje gång det var nära räckte akterns bärighet till och båten lyfte över vågen. Jag mötte en 37 m lång och 7 m bred yacht som försökte kryssa mot sjön och det såg inte vidare trevligt ut. Någonstans när jag revade i en värre squall gick översta lattan förlorad. Men vi kom helskodda fram och nu skulle förstås seglen bärgas i den friska vinden 27 knop och utan autopilot. Sjögången ordnade till det så att dirklinan fastnade bakom översta spridaren så bommen låg för högt för mig att beslå storseglet men efter 1 timmes kamp  och svärande hade jag i alla fall storseglet någorlunda hoprullad på bommen. Nu skulle jag genom bron in i Simpson Bay men fick inget svar av brovakten trots otaliga anrop. Frågade killarna på en Swan 45 om de visste hur det skulle gå till och svaret var att bron öppnar kl.17.00  2 timmars väntan trött och eländig  så jag beslöt att ta en boj och reda upp det där med dirken och beslå storseglet på nytt. Länge han jag inte ligga vid bojen före det kom en katamaran och skrek att va fan gör du vid vår boj så det var bara att ge sig iväg och vänta 1 timme på drift med Yanmar spinnande. Det värsta var ju förstås att bojen inte var deras utan de var allmänna bojar som fick användas av den som tog den först. Klockan 17.10 kom vi igenom och jag som ledande båt som hade anropat först, men det som jag inte räknat med  var att snart skulle gränsbron mellan Holland och Frankrike passeras och där fick jag vänat 1 timme till i regnskurar och vindbyar och det var ju inga stora utrymmen att hålla båten på stället med. Nu var jag inne i Lagunen med ett djup knappt över 2 m och kunde konstatera att ekolodet inte startar och det gällde att hitta infarten till kanalen som leder in till nästa bro eller till Marina Port Le Royal. Bland alla ankrade båtar hittade jag till sist bojarna till kanalen  men jag kom lite för mycket från höger och i halvdunklet körde jag in i leran, tänkte först låta båten stå fast och gå och lägga mig vilket inte skulle ha varit så dumt men fick i alla fall båten runt men den vägrade gå framåt trots fulla varv. Beslöt som sista utväg hissa seglen för att få lite krängning vilket också lyckade och med seglens och motorns hjälp kom vi loss. Nu var det redan mörkt så jag beslöt att ankra i stället  för att söka mig in till marina med den suspekta infarten. 3 gånger ankrade jag och först den fjärde gången när jag bytte till den hemlagade Danforten fick jag ankaret att ta, nu var det bara att beslå storseglet på nytt laga lite käk och lägga sig att sova. Jag sov 12 timmar i ett sträck men hörde dock meddelandet som kom på telefonen men orkade inte upp för att se varifrån det kom det fick vänta till påföljande morgon alltså idag då den goda nyheten om sonsonen kom. Dagens morgon gick åt att tömma båten från vatten och till min förvåning var vattnet varmt och det var samma lukt som den dy jag körde in i så antingen hade jag hål i skrovet eller så läckte motorns kylvatten in i båten och lyckligtvis hittade jag ett hål stort som ett knappnåls huvud i röret som ansluter till motorn, fick det temporärt reparerat med aluminium tejp och genom att dra upp avloppsslangen 10 mm över hålet, men hur länge det håller är frågan. Hålet har sipprat i många år och förstört ett motorfäste och nu är också det nya fästet plus bränslepumpen anfrätt av rost, detta borde man ha förstått för länge sen. I morgon skall en del specialister konsulteras både när det gäller elektronik och maskin.
Det är fint, hemtrevligt och dyrt här i Port Le Royal men efter god mat och 2 bägare 18 årig rom är kostnaderna och motgångarna bortglömda och äventyret fortsätter mot nya mål.

 Obs kokospalmen framför fören baren lite till vänster

 Skepparen och flickan som tog bilden

Martinique - Guadelope 30 - 31.1 130 sjömil
Jag hade tänkt bege mig iväg på söndagen men väderprognosen lovade friska vindar, dessutom behövde Jan hjälp för han hade ingen fungerande telefon och alla hans bankkort var spärrade. Intressant var ju också det att på lördagskvällen träffade jag paret Salla och Colin från Frankrike. Salla är ju finsk skådespelare som bor i Lyon, Colin pojkvännen är musiker men arbetar för någon hjälporganisation i Bhurkina Faso. Salla hade uppträtt här på Martinique, men nu saknade de någonstans att övernatta så jag bjöd dem att stanna ombord på La Grande Mia. Colin hade seglat någon gång och nu hörde de sig för om någon skulle vara villig att ta dem ut på en dagstur. Jag gjorde klart för  dem min åsikt att det skulle vara rätt svårt att hitta någon båtägare som endast skulle ge sig ut på en dagsetapp, men  om de vill segla kan de följa med mig till Guadelope, start på måndagen så snart Jan fått sina bankärenden uträttade med min telefon, beräknad tidåtgång 20 - 24 timmar och de kan ta passagerarbåten tillbaka till Martinique. Salla var något tveksam men lovade för Colins skull överväga erbjudandet.På söndag kväll när vi tillsammans åkte på dans till S:T Anne hade de beslutat att följa med. Vi kom slutligen iväg 10.30 efter lite strul med utcheckningen. Jag valde att gå väster om Martinique och Dominica för att få lite sjölä men istället får man lite växlande vindar och kanske lite mera squalls.
Paret var eld och lågor beträffande segling och äventyr, jag tror att jag fått eviga vänner av paret, och nu väntar jag bara på inbjudan till bröllop. Mellan Martinique och Dominica kämpade Salla mot sjösjukan genom att styra och sjunga. Hon var som född till rorsman inget rattande hit och dit utan ett stadigt grepp om ratten och små rörelser och det gick undan. Colin skötte om förplägningen och visste allt om alla fina kryddor som han dessutom hade med sig från Afrika.  Det har aldrig doftat så gott i byssan som på den här resan. Vi hade en del squalls redan tidigar me när vi passerade norra Dominica fick vi en så plötsligt att skothornet på genuan brast innan jag hann minska segel, men det var bara början när vi hade mindre en 10 sjömil kvar till Guadelope kom följande, vi hade tidigare tagit in ett rev på storen och körde med kryssfocken men på 5 min hade sjön stigit och vinden var uppe i 40 knop då gick första revets block i tusen bitar, det var bara att ta in ett rev till samt några varv på focken och 20 minuter senare fick man slå upp allt igen, dessutom fick vi vatten in i förpiken så att madrasserna och sängkläderna blev våta.
Någon timme innan eländet med squallet drog jag upp min första fisk en fisk mellan makrill och tonfisk inga fjäll vacker blå skiftande färg och när jag försökte ta bort kroken vibrerade fisken något otroligt. Colin tillrädde den när vi kommit i hamn och vi avnjöt en ypperlig fiskmåltid. Tyvärr går det bara en båt/dag till Martinique och det klockan 08.00 på morgonen så tyvärr måste mina nya vänner åka iväg tidigt på onsdagen och vi fick ingen tid att tillsammans utforska Guadelope. Det har varit så bekvämt för skepparen att ha en fransktalande besättning i dessa vatten.

 Född till rorsman nedan Salla och Colin

 Fångsten och skepparen nedan smygpassageraren