San Martin 7.2 2017
Sitter och skriver på restaurang Le Spinnaker i Marina Port La Royale samtidigt som jag avnjuter min efterrätt Creme brule´ med den äldsta och bästa rom restaurangen kunde erbjuda cigarren får vänta tills jag är på Honduras eller Cuba, det passar idag då ju man fick meddelande att man blivit farfar, morfar är jag redan sen tidigare för 3 st fina flickebarn, så vi kallar det här den lyckliga tisdagen 7.2 och som mer än väl kompenserar måndagen den 6.2 som inte var min dag när jag efter 177 seglade sjömil anlände till San Martin från Guadelope.
Egentligen började bekymren redan under seglingen från Martinique till Guadelope då autopiloten slutade fungera och båten började ta in vatten mera än förut. Jag hade tänkt segla direkt från Guadelope till Costarica om jag hade fått sjökort till Jamaica, Honduras och Cuba och autopiloten fixad i Guadelope men man hade endast de kort jag redan hade och Garmin kablar fanns inte på hyllan så man hänvisade mig till San Martin där Garmins dealer för Karibien skall finnas. Den första överraskningen kom redan i början av färden när man på hamnkontoret meddelade mig att kanalen som minskar sträckan med 25 nm stängdes för 4 år sedan så det var bara att välja att segla öster om i lovart eller väster om i lä. Jag tror med faktiskt jag valde fel när jag gick österom och fick kryssa de första 25 sjömilen det var 152 sjömil kvar när jag rundade NÖ udden på Guadelope klockan 18 på kvällen, jag hade startat redan klockan halv tio på morgonen. Till mitt försvar om vägval kan jag bara konstatera att nu gick det undan och dessa kvarvarande 152 sjömil avverkades på 21,5 timme och klockan 15 på den svarta måndagen angjorde jag södra San Martin. Det var tur att det var på natten som största delen av sträckan seglades för när dagen grydde och jag såg sjögången blev jag faktisk lite rädd och det blev bara värre när jag passerade ön Cristobal där jag var säker på att bli poopad, men varje gång det var nära räckte akterns bärighet till och båten lyfte över vågen. Jag mötte en 37 m lång och 7 m bred yacht som försökte kryssa mot sjön och det såg inte vidare trevligt ut. Någonstans när jag revade i en värre squall gick översta lattan förlorad. Men vi kom helskodda fram och nu skulle förstås seglen bärgas i den friska vinden 27 knop och utan autopilot. Sjögången ordnade till det så att dirklinan fastnade bakom översta spridaren så bommen låg för högt för mig att beslå storseglet men efter 1 timmes kamp och svärande hade jag i alla fall storseglet någorlunda hoprullad på bommen. Nu skulle jag genom bron in i Simpson Bay men fick inget svar av brovakten trots otaliga anrop. Frågade killarna på en Swan 45 om de visste hur det skulle gå till och svaret var att bron öppnar kl.17.00 2 timmars väntan trött och eländig så jag beslöt att ta en boj och reda upp det där med dirken och beslå storseglet på nytt. Länge han jag inte ligga vid bojen före det kom en katamaran och skrek att va fan gör du vid vår boj så det var bara att ge sig iväg och vänta 1 timme på drift med Yanmar spinnande. Det värsta var ju förstås att bojen inte var deras utan de var allmänna bojar som fick användas av den som tog den först. Klockan 17.10 kom vi igenom och jag som ledande båt som hade anropat först, men det som jag inte räknat med var att snart skulle gränsbron mellan Holland och Frankrike passeras och där fick jag vänat 1 timme till i regnskurar och vindbyar och det var ju inga stora utrymmen att hålla båten på stället med. Nu var jag inne i Lagunen med ett djup knappt över 2 m och kunde konstatera att ekolodet inte startar och det gällde att hitta infarten till kanalen som leder in till nästa bro eller till Marina Port Le Royal. Bland alla ankrade båtar hittade jag till sist bojarna till kanalen men jag kom lite för mycket från höger och i halvdunklet körde jag in i leran, tänkte först låta båten stå fast och gå och lägga mig vilket inte skulle ha varit så dumt men fick i alla fall båten runt men den vägrade gå framåt trots fulla varv. Beslöt som sista utväg hissa seglen för att få lite krängning vilket också lyckade och med seglens och motorns hjälp kom vi loss. Nu var det redan mörkt så jag beslöt att ankra i stället för att söka mig in till marina med den suspekta infarten. 3 gånger ankrade jag och först den fjärde gången när jag bytte till den hemlagade Danforten fick jag ankaret att ta, nu var det bara att beslå storseglet på nytt laga lite käk och lägga sig att sova. Jag sov 12 timmar i ett sträck men hörde dock meddelandet som kom på telefonen men orkade inte upp för att se varifrån det kom det fick vänta till påföljande morgon alltså idag då den goda nyheten om sonsonen kom. Dagens morgon gick åt att tömma båten från vatten och till min förvåning var vattnet varmt och det var samma lukt som den dy jag körde in i så antingen hade jag hål i skrovet eller så läckte motorns kylvatten in i båten och lyckligtvis hittade jag ett hål stort som ett knappnåls huvud i röret som ansluter till motorn, fick det temporärt reparerat med aluminium tejp och genom att dra upp avloppsslangen 10 mm över hålet, men hur länge det håller är frågan. Hålet har sipprat i många år och förstört ett motorfäste och nu är också det nya fästet plus bränslepumpen anfrätt av rost, detta borde man ha förstått för länge sen. I morgon skall en del specialister konsulteras både när det gäller elektronik och maskin.
Det är fint, hemtrevligt och dyrt här i Port Le Royal men efter god mat och 2 bägare 18 årig rom är kostnaderna och motgångarna bortglömda och äventyret fortsätter mot nya mål.
Obs kokospalmen framför fören baren lite till vänster
Skepparen och flickan som tog bilden
Sitter och skriver på restaurang Le Spinnaker i Marina Port La Royale samtidigt som jag avnjuter min efterrätt Creme brule´ med den äldsta och bästa rom restaurangen kunde erbjuda cigarren får vänta tills jag är på Honduras eller Cuba, det passar idag då ju man fick meddelande att man blivit farfar, morfar är jag redan sen tidigare för 3 st fina flickebarn, så vi kallar det här den lyckliga tisdagen 7.2 och som mer än väl kompenserar måndagen den 6.2 som inte var min dag när jag efter 177 seglade sjömil anlände till San Martin från Guadelope.
Egentligen började bekymren redan under seglingen från Martinique till Guadelope då autopiloten slutade fungera och båten började ta in vatten mera än förut. Jag hade tänkt segla direkt från Guadelope till Costarica om jag hade fått sjökort till Jamaica, Honduras och Cuba och autopiloten fixad i Guadelope men man hade endast de kort jag redan hade och Garmin kablar fanns inte på hyllan så man hänvisade mig till San Martin där Garmins dealer för Karibien skall finnas. Den första överraskningen kom redan i början av färden när man på hamnkontoret meddelade mig att kanalen som minskar sträckan med 25 nm stängdes för 4 år sedan så det var bara att välja att segla öster om i lovart eller väster om i lä. Jag tror med faktiskt jag valde fel när jag gick österom och fick kryssa de första 25 sjömilen det var 152 sjömil kvar när jag rundade NÖ udden på Guadelope klockan 18 på kvällen, jag hade startat redan klockan halv tio på morgonen. Till mitt försvar om vägval kan jag bara konstatera att nu gick det undan och dessa kvarvarande 152 sjömil avverkades på 21,5 timme och klockan 15 på den svarta måndagen angjorde jag södra San Martin. Det var tur att det var på natten som största delen av sträckan seglades för när dagen grydde och jag såg sjögången blev jag faktisk lite rädd och det blev bara värre när jag passerade ön Cristobal där jag var säker på att bli poopad, men varje gång det var nära räckte akterns bärighet till och båten lyfte över vågen. Jag mötte en 37 m lång och 7 m bred yacht som försökte kryssa mot sjön och det såg inte vidare trevligt ut. Någonstans när jag revade i en värre squall gick översta lattan förlorad. Men vi kom helskodda fram och nu skulle förstås seglen bärgas i den friska vinden 27 knop och utan autopilot. Sjögången ordnade till det så att dirklinan fastnade bakom översta spridaren så bommen låg för högt för mig att beslå storseglet men efter 1 timmes kamp och svärande hade jag i alla fall storseglet någorlunda hoprullad på bommen. Nu skulle jag genom bron in i Simpson Bay men fick inget svar av brovakten trots otaliga anrop. Frågade killarna på en Swan 45 om de visste hur det skulle gå till och svaret var att bron öppnar kl.17.00 2 timmars väntan trött och eländig så jag beslöt att ta en boj och reda upp det där med dirken och beslå storseglet på nytt. Länge han jag inte ligga vid bojen före det kom en katamaran och skrek att va fan gör du vid vår boj så det var bara att ge sig iväg och vänta 1 timme på drift med Yanmar spinnande. Det värsta var ju förstås att bojen inte var deras utan de var allmänna bojar som fick användas av den som tog den först. Klockan 17.10 kom vi igenom och jag som ledande båt som hade anropat först, men det som jag inte räknat med var att snart skulle gränsbron mellan Holland och Frankrike passeras och där fick jag vänat 1 timme till i regnskurar och vindbyar och det var ju inga stora utrymmen att hålla båten på stället med. Nu var jag inne i Lagunen med ett djup knappt över 2 m och kunde konstatera att ekolodet inte startar och det gällde att hitta infarten till kanalen som leder in till nästa bro eller till Marina Port Le Royal. Bland alla ankrade båtar hittade jag till sist bojarna till kanalen men jag kom lite för mycket från höger och i halvdunklet körde jag in i leran, tänkte först låta båten stå fast och gå och lägga mig vilket inte skulle ha varit så dumt men fick i alla fall båten runt men den vägrade gå framåt trots fulla varv. Beslöt som sista utväg hissa seglen för att få lite krängning vilket också lyckade och med seglens och motorns hjälp kom vi loss. Nu var det redan mörkt så jag beslöt att ankra i stället för att söka mig in till marina med den suspekta infarten. 3 gånger ankrade jag och först den fjärde gången när jag bytte till den hemlagade Danforten fick jag ankaret att ta, nu var det bara att beslå storseglet på nytt laga lite käk och lägga sig att sova. Jag sov 12 timmar i ett sträck men hörde dock meddelandet som kom på telefonen men orkade inte upp för att se varifrån det kom det fick vänta till påföljande morgon alltså idag då den goda nyheten om sonsonen kom. Dagens morgon gick åt att tömma båten från vatten och till min förvåning var vattnet varmt och det var samma lukt som den dy jag körde in i så antingen hade jag hål i skrovet eller så läckte motorns kylvatten in i båten och lyckligtvis hittade jag ett hål stort som ett knappnåls huvud i röret som ansluter till motorn, fick det temporärt reparerat med aluminium tejp och genom att dra upp avloppsslangen 10 mm över hålet, men hur länge det håller är frågan. Hålet har sipprat i många år och förstört ett motorfäste och nu är också det nya fästet plus bränslepumpen anfrätt av rost, detta borde man ha förstått för länge sen. I morgon skall en del specialister konsulteras både när det gäller elektronik och maskin.
Det är fint, hemtrevligt och dyrt här i Port Le Royal men efter god mat och 2 bägare 18 årig rom är kostnaderna och motgångarna bortglömda och äventyret fortsätter mot nya mål.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti